Du ser ljuskäglorna i skogen. De rör sig vackert över höjderna och ned i sänkorna. Säkert letar de sig fram till reflexstavarna, som målsökande robotar. Hur går det till? Hur klarar eliten att orientera så säkert på natten, med sådant tempo?
Jag försöker lära mig och tänker i en liten mini-serie här på bloggen dela med mig av de tips jag fångar upp på vägen. Från fullständig amatör till, förhoppningsvis, någon som kan klara att tämja mörkrets krafter och njuta av nattorienteringens mytomspunna utmaningar.
Målbilden
- Kunna hantera en nattsträcka på 10-mila.
- Bli en säkrare orienterare på dagen.
Jag har flera vittnesmål om att det andra målet kommer på köpet när man lärt sig bemästra mörkret. Det går nämligen inte att slarva i nattorientering. Bemästrar man mörkret så blir dagen betydligt enklare, och roligare!
Startläget
Jag bedömer min egen förmåga till medelgod löpare på dagen. Springer tävlingsklass H45. För ett par år sedan var bommarna långa och många men numera är de färre och mindre graverande. På natten däremot är jag som om jag vore nybörjare. Försöker intala mig att det bara gäller att skärpa sig lite extra, att tekniken från dagen också gäller på natten, men det är något som definitivt inte räcker. Gång på gång går jag från ”det här känns ju rätt bra” till ”vad tusan hände där?” Totalt mörker, total snurr på kompassen, totalt borta. Och det tar sjukt lång tid att hitta något att läsa in sig på.
Satsningen
Så hur ska jag lära mig att tämja mörkrets krafter? Till min hjälp har jag köpt några timmars coachning från Axel Mattsson på AM Träning. När jag var ny i Järla drev Axel elit-satsningen och i herrarnas omklädningsrum från den tiden minns jag ett av målen för eliten: ”Minst 30 nattpass”. Det ska väl inte vara omöjligt för en motionär heller? Ett par pass i veckan bara så…
Den första prövningen – säkrare kompass!
De första turerna är nu avklarade och jag befinner mig nu en bit in i satsningen. Största framgången så här långt är nog att jag lärt mig en mer noggrann hantering av kompassen. På natten lockas jag lätt ut ur kurs. Sugs in i lättlöpta stråk, tappar känsla för riktning när ett stort nedfallet träd ska passeras och hamnar snett. Försöker syfta mig fram genom en passage av höjdpartier utan att ha en bestämda punkter för riktningsändring nedför sluttningar. På dagen kunde ofta dessa lockelser ur kurs rättas upp genom mer eller mindre slumpmässiga inläsningspunkter längs vägen, men nattens mörka krafter är obeveklig i hur den utdelar straff för sådant slarv.
Så nu är jag på gång! Med ett par tips i bagaget så är det bara att satsa framåt. I nästa inlägg återkommer jag med fler tips jag får på vägen. Väl mött i mörkret!
Speak Your Mind