Om jag ändå valt den där vägen ändå…

Puh. Bästa sättet att sammanfatta gårdagens upplevelser. Var ute i lite drygt två timmar. 5,9km var banan fågelvägen, jag sprang 10,6 för säkerhets skull. Valuta för investeringen i tid och pengar måste jag säga.

Det var roligt, jobbigt, kladdigt, blött och förvirrande. Blåsorna under fötterna kommer antagligen medföra en förslitningsskada i höften. Jag går på yttersidan av vänsterfoten, på hälen på höger. Men låt oss ta det från början…

Efter Tranans formidabla tiokamp för en dryg vecka sedan kunde jag inte komma undan min del av utmaningen. En öppen bana på stafett-DM skulle bli min orienteringsdebut. Nervositeten växte sig starkare och starkare ju närmre tävlingen vi kom, men efter en träningsrunda i skogarna vid Ursvik i fredags kändes det som att det skulle gå lätt.

Klockan ringde strax innan 7 på söndagsmorgonen och en timme därefter stod Fredrik utanför min dörr. Resan mot Rimbo tog sin början. Kände mig stabil och ganska självsäker. Vi parkerade på ett stort (och snart lerigt) gräsgärde och jag förstod då att detta inte var friidrott. Vi som håller till vid idrottsplatser med bra infrastruktur. Vi som har uppvärmda omklädningsrum med ordentliga duschar och toaletter. Vi som gärna söker skydd inomhus när det regnar och är kallt. Vi hade ingenting att hämta här.

Efter ett par uppmuntrande ord och glada hälsningar var det dags att bestämma bana. Då kom ångesten tillbaka, och det med full kraft. Kartan som Fredrik visade för mig var i mina ögon vit och blank, så när på lila streck som visade var kontrollerna satt. Inga stigar, inga höjder, inga stenar, bara skog, skog, skog och en och annan mosse. Hur fan skulle jag klara det här, jag som räknat med att banan bara skulle vara snäppet svårare än en tipspromenad.

Fredrik gjorde vad han kunde för att muntra upp mig och hjälpte mig att fundera över vägval. När jag sedan fick på mig Järlas nya svarta tävlingströja så steg modet en aning. Vid tiotiden sprang jag iväg, med Fredrik som stöd de första kontrollerna. Det gick bra, oväntat bra. Självförtroendet var på topp när jag vinkade hej då till Tranan och begav mig mot tredje kontrollen. Tyvärr dök självfötroendet snabbt, djupdök. Irrade omkring i närmare en halvtimme och kände ”ska det verkligen vara så här”. Insåg att om jag skulle missa lika mycket vid alla kontroller skulle jag inte vara vara klar före mörkrets inbrott. Tanken att ge upp slog mig men bestämde mig för att ta en sista check på kartan. Såg då vad jag borde sett tidigare, jag hade letat efter en brant på fel sida höjden…

Sedan flöt det på, 4, 5, 6, 7, 8, 9, gick bra utan större missar. Började känna att det kanske var min grej ändå. Tian var den lättaste kontrollen på hela kartan. Följ en stor stig och vik av femtio meter till vänster vid den enda stora stenen. Ändå bommade jag. Sprang för långt, irrade och tappade nästan 10 min igen. Ska erkänna att jag började bli trött i både kropp och huvud. Tog mig till elvan på ett hyggligt sätt, slarvade med kompasskursen till tolvan och tog 6-7 min på mig att hitta en kontroll som de andra tog på runt minuten. Tretton funkade bra och sedan var det bara spurt mot målet. Hejarropen på upploppet kändes mycket varma och sköna.

Ett par reflektioner:
1. Det var svårare än jag trodde. Mycket svårare.
2. Större stigar bör anläggas i skogarna runt Rimbo. Förvånad att inga lyfte det i valrörelsen, de hade fått min röst…
3. Sammanhållningen var speciell, men det är klart, den kanske byggs upp genom all tid som man spenderar nakna tillsammans i väntan på den primitiva utomhusduschen.
4. Orienterare är morgonmänniskor, jag är ofta trött då.
5. Restaurangutbudet i Rimbo verkade torftigt. Dock fanns en butik som sålde oparfymerad kosmetika. Värt att veta.
6. Den röda pilen på kompassen pekar alltid norrut, men det spelar ingen roll. Vänder man kartan fel blir det ändå galet…

Jag vill tacka alla Järlaiter som uppmuntrat mig och tagit emot mig som en i gänget. Det är möjligt att era leenden egentligen varit hånleenden, men jag har bara sett värme. Jag kommer tillbaka, för redan i bilen på väg hem började jag fundera och reflektera – ”om jag ändå valt den där vägen ändå…..”

/David