Att stumna utan förvarning

Cykelsporten hade en tung förra vecka. Floyd Landis öppnade sitt hjärta efter åratal av förnekelse om dopning. Och passade på att ge Lance Armstrong i rejäl skopa också på klassiskt cykel-skylla-ifrån-sig-manér.

Jag blir så lessen, jag som egentligen gillar cykling, både att titta på och att träna. Så jag blev så arg så jag slet fram min gamla landsvägsracer i ren frustration. Jag skulle visa vad cykling är! Den gamla blå med muffad stålram som börjar bli aningen mjuk i kurvorna skulle visa vad den går för. Kvalitetskomponenter från Campagnolo och Shimano skulle få bekänna färg efter alldeles för mycket vila.

Torsdag morgon och värmen är där redan kl 06 när klockan ringer. Upp på hojen och Strömmen ligger som en spegel längs Stadsgården. Oslagbart och jag undrar varför jag inte cyklar oftare. Jag blir tårögd av lycka längs Riddarfjärden och ett huj över Västerbron.

Tar normal 20-25 min att trampa till jobbet med fullt spett. Men jag är ju överförfriskat pigg och sommarmorgonen hjälper mig till ännu högre höjder. Jag förlänger sträckan till jobbet då inget kan stoppa en urstarkt 40-åring på rull. Tranebergsbron i ren reflex och backarna i Höglandet i Bromma ska få känna på! Men plötsligt, helt utan förvarning är det som jag blir förlamad. Syran blåser på i låren med fullt ställ och häcken börjar värka. Efter 60 min med urkrafter är jag helt plötsligt som en förlamad testråtta på obduktionsbordet. Börjar vingla och tar mig knappt till jobbet och stapplar in i korridoren med glasartad blick och stumma lår. Jag inser varför jag inte cyklat på ett tag… David Skantze – en lektion tack!

För övrigt har jag sett Järlafolk träna överallt de senaste dagarna. I gymet, på milspåret, på golfbanan, på Ingarö. Det är bra. Det ryktas om en come back också. Vi får väl se.

/Stumma Tranan