Järlabloggen

Vi ska ut på ett nattpass. Jobbet spökar i bakgrunden, lunchen blev hastigt inmundigad mellan Teams-möten. Skönt att komma iväg på träning.

Rensa hjärnan och fokusera

Men vänta lite nu. Starten har redan gått! Att träna kopplar av hjärnan från jobbet men det går inte av sig själv. Att rensa hjärnan för att fokusera på träningen startar när träningskläderna åker på. Vad sa nu coachen Axel att jag skulle fokusera på?

• Arbetet med kompassen
• Använd de stora höjderna
• Avståndsbedömningen

Repeterar instruktionerna inför passet på väg i bilen till nattpass nummer 9 i ordningen.

Förenkla, på riktigt

Vi diskuterar vägvalet till första. Jag vill gå rakt på. Fint höjdparti att passera, borde vara enkelt. Men Axel vill annorlunda. Följ stigen! Det tar kanske 30 sekunder till, men ger mer tid att läsa in sträckan, avgöra exakt hur kontrollen ska tas.

Vi förenklar på riktigt. Frestelsen att gå rakt på och läsa längs vägen måste bort. Välj det enkla och genomför det vägvalet distinkt så blir tidstillägget inte så stort, men i gengäld går det lättare, med färre bommar, tryggheten växer och med den följer en positiv spiral.

Första kontrollen plockas också med en bra ingång och känsla. Hjärnan börjar kalibrera in sig till mörkret, avståndsbedömningen börjar klarna. Modet växer.

De stora höjderna

Vi drar vidare, mot svårare terräng. Väljer de stora höjderna, går hela vägen upp. På natten måste man komma närmare, inte nöja sig med att skönja höjden på avstånd. Riktningen på höjdformationen är svår att se i mörkret. Axel coachar:

“Gå upp på höjden, ta de där extra 10-30 metrarna, lägg några sekunder för extra säkerhet”. Formationen av berget syns bättre uppifrån. Det är glesare skog, löpbarheten bättre, lättare att gå rakt och hålla sin kurs. Sant på dagen, fast ännu viktigare på natten.

Vi fortsätter och tipsen om förenklingar fortsätter. Vänster, höger eller rakt på? Vad är lättast in till kontrollen? Att förenkla är en dygd!

Träningen är över och mantrat “Välj det rätta, välj det lätta!” ekar på väg hem. Hjärnan har fått ny energi.

Du ser ljuskäglorna i skogen. De rör sig vackert över höjderna och ned i sänkorna. Säkert letar de sig fram till reflexstavarna, som målsökande robotar. Hur går det till? Hur klarar eliten att orientera så säkert på natten, med sådant tempo? 

Jag försöker lära mig och tänker i en liten mini-serie här på bloggen dela med mig av de tips jag fångar upp på vägen. Från fullständig amatör till, förhoppningsvis, någon som kan klara att tämja mörkrets krafter och njuta av nattorienteringens mytomspunna utmaningar. 

Målbilden

1. Kunna hantera en nattsträcka på 10-mila. 
2. Bli en säkrare orienterare på dagen. 

Jag har flera vittnesmål om att det andra målet kommer på köpet när man lärt sig bemästra mörkret. Det går nämligen inte att slarva i nattorientering. Bemästrar man mörkret så blir dagen betydligt enklare, och roligare! 

Startläget

Jag bedömer min egen förmåga till medelgod löpare på dagen. Springer tävlingsklass H45. För ett par år sedan var bommarna långa och många men numera är de färre och mindre graverande. På natten däremot är jag som om jag vore nybörjare. Försöker intala mig att det bara gäller att skärpa sig lite extra, att tekniken från dagen också gäller på natten, men det är något som definitivt inte räcker. Gång på gång går jag från ”det här känns ju rätt bra” till ”vad tusan hände där?” Totalt mörker, total snurr på kompassen, totalt borta. Och det tar sjukt lång tid att hitta något att läsa in sig på. 

Satsningen

Så hur ska jag lära mig att tämja mörkrets krafter? Till min hjälp har jag köpt några timmars coachning från Axel Mattsson på AM Träning. När jag var ny i Järla drev Axel elit-satsningen och i herrarnas omklädningsrum från den tiden minns jag ett av målen för eliten: ”Minst 30 nattpass”. Det ska väl inte vara omöjligt för en motionär heller? Ett par pass i veckan bara så…  

Den första prövningen – säkrare kompass! 

De första turerna är nu avklarade och jag befinner mig nu en bit in i satsningen. Största framgången så här långt är nog att jag lärt mig en mer noggrann hantering av kompassen. På natten lockas jag lätt ut ur kurs. Sugs in i lättlöpta stråk, tappar känsla för riktning när ett stort nedfallet träd ska passeras och hamnar snett. Försöker syfta mig fram genom en passage av höjdpartier utan att ha en bestämda punkter för riktningsändring nedför sluttningar. På dagen kunde ofta dessa lockelser ur kurs rättas upp genom mer eller mindre slumpmässiga inläsningspunkter längs vägen, men nattens mörka krafter är obeveklig i hur den utdelar straff för sådant slarv.

Så nu är jag på gång! Med ett par tips i bagaget så är det bara att satsa framåt. I nästa inlägg återkommer jag med fler tips jag får på vägen. Väl mött i mörkret! 

Under den mörka perioden tänder vi pannlamporna. När snön uteblir till jul fortsätter vi i skogen. Vi trotsar dålig vinter och njuter istället av att kunna träna i goda förhållanden. Kallt, visst, men inte värre än att lite neoprensockar och ett par skidhandskar och träningsmössa kan göra resan över stock och sten, mosse och bergknalle njutbar.

Vi i Järla fortsätter våra aktiviteter fram till jul, gör ett kortare uppehåll över helgerna, och kör sedan vidare i januari. Blir det snö drar vi på oss längdskidorna, absolut. Men blir det ingen snö kör vi löpning och teknikträning!

Vi bjöd in föreningens främste elitherre Olle Boström för att få tips och coachning inför säsongen. Första frågan handlade om hur eliten ens vågar springa så fort som de gör.

Breddgruppen (BG): Går inte fötterna sönder?

Olle: Ja, fötterna är faktiskt ett problem för många elitorienterare. Men man vänjer sig – kroppen vänjer sig, motoriken förbättras efter hand och man får ett väldigt flyt i löpningen. Vi kan ju jämföra med MTB-åkarna som far fram på smala stigar i skogen. Det ser helt overkligt ut för den ovane, men de har övat ganska mycket!

BG: Hur orientar du? Följer du alltid en plan?

Olle: Jag sätter alltid en plan. Det är jätteviktigt. Från kontrollen planerar jag mina vägval och noterar vilka hållpunkter som jag ska ha koll på under vägen. Allt handlar sedan om att fokusera på att genomföra planen. Plan – hållpunkter – genomförande, det är kärnan i orientering.

BG: Tvingas du ibland lägga om planen? Byta vägval?

Olle: Det är klart att man måste vara flexibel om terrängen är svårare än jag uppskattat och jag ser att det går snabbare att springa på ett annat sätt. Men jag tvekar aldrig egentligen – det tar bara tid och du tappar fokus.

BG: Lägger du upp planen utifrån hur du ska ta kontrollen eller bestämmer du vägvalet utifrån var du befinner dig?

Olle: Jag har provat lite olika. Nu försöker jag lägga planen utfrån där jag befinner mig och göra vägval som är snabbast mot kontrollen. I svensk terräng i medeldistans så är det oftast rätt att gå så rakt som möjligt och jag är trygg i att ta kontrollpunkten rakt på. Men vad som är rätt här skiljer sig säkert från orienterare till orienterare.

BG: Hur långt i förväg lägger du upp planen? Har du koll på långa vägval tidigt?

Olle: Jag försöker orientera här och nu. Att ligga långt fram tar bort fokus från här och nu och man tappar tempo. Undantaget är om det blir väldigt lättorienterade partier. Då kan jag passa på att läsa in mig för kommande sträckor.

BG: När det går fel då. Hur undviker man att tappa bort sig?

Olle: Oerfarna orienterare har ofta problem att korrekt översätta kartan till verkligheten och tvärtom. Här krävs det mycket vana. Efter hand lär man sig uppskatta höjder och annan terräng bra vilket gör att man gör mycket färre misstag, man har lättare att följa sin plan och noterar ofta snabbt om något inte stämmer.

För elitorienterare tror jag mer det handlar om att behålla fokus. Man kan tappa fokus på grund av dålig uppladdning, trötthet eller stress av att andra löpare i skogen eller tävlingssituationen. Men när du är ute på banan är det bara du och banan. Andra orienterare är helt ointressant och det gäller att tänka bort allt som kan störa din plan.

BG: Vad gör du när du tappar bort dig. Eller gör du någonsin det?

Olle: Jo, det kan ju hända oss också. Man måste behålla lugnet. Det slås man av när det gäller de bästa orienterarna. Allt går väldigt lugnt till, aldrig någon stress.

Kommer du bort dig så tänk logiskt. Var har jag min senaste säkra punkt? Hur långt och i vilken riktning har jag sprungit från den punkten? Då finns ett ganska litet område som jag kan befinna mig i. Vilka punkter kan jag läsa in mig på?

BG: Hur bär man sig åt när det är långa sträcker in mot kontrollen med väldigt diffus terräng?

Olle: Det är klart att när jag får en sträcka som är utmanande så försöker jag vara extra noggrann. Ett exempel var en tävling där kontrollen låg 300 meter nedför en slänt med tätbevuxen skog och inga detaljer att läsa in sig på. Då vill jag veta exakt var jag går ned i slänten och sedan håller jag kontroll på kursen och räknar höjdkurvorna jag tar mig nedför. Sedan får man vara beredd på att kontrollen kan sitta 30-50 meter vänster eller höger om färdriktningen.

BG: Tar du ut kompasskursen?

Olle: Jag springer med tumkompass och jag använder den för att hålla kartan i norr hela tiden. Men jag tar egentligen aldrig ut kursen i klassik bemärkelse, jag litar på min egen känsla för kursen om jag har kartan rätt riktad.

BG: Drar du ned på tempot när du lägger upp planen för nästa kontroll?

Olle: Jag behöver i allmänhet inte göra det. Men för en nybörjare är det nog klokt att unna sig extra tid för att göra vägvalet. Generellt ska man vara generös med tid när det behövs så att man kan springa snabbt och tryggt sedan! Ibland ser jag orienterare som hoppar över vätskan på en långdistans. Det är bara dumt. Att stanna fem-tio sekunder där har man ju igen alla gånger.

BG: Har du något sista tips?

Olle: Jo, ett träningstips är faktiskt att tala högt för sig själv i skogen. Det kan hjälpa dig att fokusera på orienteringen. Berätta för dig själv vad din plan är och bocka sedan av hållpunkterna!

Vi tackar för tipsen och laddar här och nu för en fokuserad säsong!

Redan för 100 år sedan arrangerade Järla IF en löpartävling i Nacka som hette Skuruloppet – föregångaren till dagens Sicklaloppet. Skuruloppet var dock inte 10 km utan 11 km och banan med start och mål i Järla gick till Skurubron och tillbaka.

I premiärupplagan 1915 startade 14 löpare och segrade gjorde Vitalis Karlsson, Tranebergs IF med tiden 37.41 min. Järlas bästa löpare var Gustaf Grüner som var sexa. Segraren Vitalis Karlsson vann även samma år första upplagan av Hässelbyloppet som då var 14 km. 1922 hade Skuruloppet växt och 38 löpare deltog och 1924 sattes nytt banrekord av E. Lundström, IF Allround med tiden 36.01.

Räknat på kilometertid hade 1924 års segrare E. Lundström alltså haft en sluttid av 32.40 på 10 km vilket hade placerat honom på fjärde plats i Sicklaloppet 2015!

Skuruloppet lades ner med tiden och det dröjde ända till 2011 innan Sicklaloppet hade sin premiärupplaga. Skuruloppet arrangerades liksom Sicklaloppet av Järla IF.

/tt

Fem år går fort, dags för Morten och Mats att packa väskorna. Tack för allt som ni tillfört Järlafamiljen och på det sätt ni bidragit till att utveckla Järla till en av världens bästa orienteringsklubbar.

Läs Morten och Mats egna ord på hemsidan.

Farsan, Ragge, fyllde nyligen 90 år.  Det bjöds på lite smått att äta och dricka för de som hade vägarna förbi. Denna gång utan någon rökfisk eller röding från Gäddede men däremot lokalproducerad getost från Kramfors (medskick från kusin).

Efter en lite lugn inledning ramlade det in ett rejält gäng Järlaiter och snart var farsans lilla kök lika trångt som på Järlagården. Nästan 25 personer trängdes och diskuterade laguttagningar och SM/VM-resultat kryddat med  berättelser om gamla tiders profiler och bravader. Allt med farsan i centrum och självklart med det bästa laget på 25-manna helt klart. Med alla gamla kämpar som dykt upp så var det som att komma in i omklädningsrummet på Järlagården någon gång på 90-talet. Samma personer och samma snack, nu även kryddat med lite nyare världsstjärnor.

När krutröken lagt sig, getosten tagit slut och gästerna gått hem var det dags att se över alla fina presenter och gratulationer som kommit. Pappa vill därför genom mig rikta ett tack till alla som uppvaktat honom och även gett presenter/blommor.

Ett stort tack till er alla säger Ragge genom sonen Jonas.

Kiruna Extreme Mountain Marathon 21-22 aug, OL-tävling över två dagar med övernattning på fjället. I våra ryggsäckar finns tält, sovsäckar, mat, kök och ett ombyte när vi ger oss ut på det som ska bli en magisk upplevelse över vindstilla vidder under gassande sol!

När det stod klart att årets upplaga av Kiruna Extreme skulle avgöras i Riksgränsen/Narviksområdet var saken klar. Vi måste dit, där fjäll möter hav! Tävlingsdagen iförda Järlakläder och med varsin 5-kilos ryggsäck börjar äventyret. Vi har haft drygt två timmar på oss att studera kartan och planera för vägval.

De tre första ”posterna” går bra, men sen släpper koncentrationen. Huvudet lockas från att grovorientera på fjällkartans 50:000 del till att finorientera, i tron att det är en 10:000:dels karta i Roslagsterräng. Med det följer att vi trocklar in oss under branter och ovan branter som vi måste passera, vilket tar tid och ork.

Utförslöpan ned mot nattlägret känns som en evighet. På håll ser vi alla tält. Vi rullar på utför, spejar efter mjuk mossa att ta avstamp från, för att undvika fjällbjörkas grenar och andra håligheter.

Efter 5:45 stämplar vi in i nattlägret. Vi ligger tvåa efter ledande lag i klassen Medium Women. Nu väntar mat och sedan ett kvällsdopp i fjällsjön. Solen går ner men innan dess ligger vi i sovsäckarna (den natten är det 18 grader varmt!).

I jaktstarten dag två går vi ut 13 minuter efter lag ”Pannbenet”.  Våra första tre kontroller går galant och vi är nästan ikapp. Men sedan gör vi en alldeles för stor lov runt Geitvatnan och blir ståendes med utblick över en ravin.  Magisk utsikt javisst, men mentalt lite tufft. Vi får springa längs bergskammen tills det är möjligt att ta sig förbi och utför fjället mot ”post” nr 4. Så tar grusväg vid, hårt underlag och ryggsäcken gör sig påmind. Ett välkomnande landskap med små vattendrag och hytter minner om skärgårdens karga små fiskesamhällen.

Vi lyckas med att gå under fem timmar, behåller vår andraplats och känner oss mer än nöjda med vår prestation! 37 km Fågelvägen och med nivåskillnad på 3 000 m.

Detta vårt Äventyr under fysisk ansträngning går även nästa år. För er som vill ha större utmaningar finns klass; Extreme( 90km) och Large (60km).

Stort Tack till Kiruna OK som är arrangörer!

/Järladamerna Gunilla och Kerstin

Vi hälsar Signe Klinting välkommen till Järlafamiljen!

Namn: Signe Klinting

Ålder: 25 år

Familj: Mor Mette, Far Anders och storebror Frederik

Tidigare klubbar:
National har jag alltid representerat min hem-klubb FIF Hillerød. Min första internationella klubb var Spring Cup OK. Från 2009 till 2011 sprang internationelt jag för Ulricehamns OK och sedan 2011 har jag varit en del av den danska elit-satning i OK Pan Aarhus.

Bor i Danmark:
Jag har bott i Aarhus i 5 år men jag kommer från Hillerød, en by typ 30 km nord om Köpenhamn

Var ska du bo i Stockholm?
Jag ska flytta till Nackanäs i hus med Emma och Rasmus, men de flyttar tilbaka till Danmark i januari. Så jag måsta hitta något annat når det börjar bli dags.

Idrottsbakgrund:
Jag började med orientering tillsammans med min familj när jag var 7. Jag började träna strukturerad i våren 2005 och kom till mit första Junior-VM af sju den sommer i 2005. Jag sprang VM i 2011 och 2012 innan jag tog en pausa från landslaget vinteren 2013. Jag började träna mer strukturerad och motiverad igen i augusti 2014.

Meriter stafett och individuellt:
I 2010 vann jag tillsammans med Ida Bobach och Emma guld til Junior-VM stafett på hemma plan men silver på stafetten til Junior-VM i Sverige i 2008 har en särskild betydelse för mig – det var den första stafet medalj av tre jag var med till at vinna. I klubb regi var jag med till at bli number tre til Jukola och vinna Smålandskavlen tre gånger i rad. Individuelt vann jag brons på medel till mit andra Junior-Vm i 2006 i Litauen och jag kom fyra på medel och lang distans till Junior-VM i Danmak i 2010. Till VM i 2012 i Schweiz fick jag en 12. plats på sprinten och fick sitta i leda-soffan till Maja Alm tog over. Och sen kom jag två i totalen på O-ringen i 2008 (i D18E) och 2009 (i D20E – med bästa tid på sista etapp).

Sysselsättning:
Jag lämnar in mit bachelorprojekt i Molekylär Medicin på torsdag innan jag dra til Jukola – så snart kan jag kalla mig bachelor i molekylær medicin. I Stockholm ska jag studera en Master i toksikologi på Karolinske Institutet.

Varför Stockholm och Järla?
Jag har alltid haft en önskan om at plugga och bo i Sverige eller Norge, så när det var dags  at välja en Master, undersökte jag möjligheterna rundt i norden. Master i toksikologi är speciel och finns kun i Stockholm. Men det er absolut inte ett minus. Stockholm känns som en stor och spännande stad med bra möjligheter for både studie och orientering. Valet på Järla var en no-brainer – det känns som en rigtig bra klubb med en god, social elit trupp, och så kommer jag at bo nära Järlagården tillsammans med Emma och Rasmus som också är i Järla.

Känner du några personer i Järla sedan tidigare?
Jag känner en del av löparna i Järla. Sjävlklart Emma och Rasmus, men jag har varit till Junior-VM med många av dom andra, ibland Olle, Morten, Ingjerd, ja även Elin 🙂 Och så har jeg tränad och lekt med Anneke ibland när hun har varit på visit i Aarhus.

Ambitioner med orienteringen?
Det är ambitiøst men jag rigtig gjerne göra et forsök på en satning fremot VM och EM i 2016 men det kommer at krävs en enorm insats. Som et steg på vägen har jag meddelat interesse för Euromeeting i Estland i September.  Även om det ikke kommer at bli aktuellt då tycker jag at det är jätta kul at träna och tävla, specielt internationalt båda på stafett och individuelt. Och det är bara roligare at tävla om man är i bra form. Jag hoppas at utveckla mig som orienterare under mit vistelse i Stockholm båda fysisk och teknisk, och at kunna bidra til elit miljön i Järla.

Favoritsträcka i stafett?
Det måsta vara andra sträckan. Man ska inte inleda eller avgöra stafetten – man ska göra et självständigt lopp och det er uvist vilken situation man blir sat i, men man har möjlighet for at ge det bedst möjliga utgångspunkt for den sista löpare.

Styrka och svaghet i orientering?
Jag ser klart min o-teknik som min styrka. Jag har på båda kart til terräng och terräng til kart. Min svaghet er min fysik. Jag er inte til snabbaste löpare, men jag springer nästan like fort i skog som på stig – och jag kan orienterare i min högsta fart.

/Fredrik Trahn