Nu finns det 4 platser lediga i bussen till Vemdalen nästa helg.

Först till kvarn…

Anmäl till Wiberg eller Tranan.

/Skidkommittén

Vi längtar redan till nästa årsfest!

/Trötta Tranan

Ska du vara säker på en plats på Årsfesten lördag 20 november så gäller det: anmäl dig bums!

Anmälan till Elin Skantze: elin3@bonetmail.com

Inbjudan: http://www.jarla.com/jarla_ny/download/INBJUDANTILLRSFEST(0).pdf

Nu kör vi!

Av någon outgrundlig anledning brukar det aldrig riktigt vara nån organiserad träning just tisdagen på höstlovet. Så även igår. Dock brukar jag av en lika outgrundlig anledning alltid masa mig till Järlagården just den tisdagen. Bara för att det brukar vara en av årets bästa tisdagskvällar, så även igår!

Perfekt träningsväder, grundträningsperiod och vintersäsong står för dörren och det andas optimism i det gamla huset. Det blev skön återhämtningsträning för mig och Wiberg och några slitna Smålandslöpare medan de flesta körde 4 min-intervaller eller med lampa i skogen.

Det bästa just den här tisdagen brukar dock vara stämningen och soppan! Halvfullt på Järlagården och skönt surr och snack. Tiomila presenterade nästa års sträckor igår och det var förstås uppe som tema. Tordan hade fixat höstmys med en exemplarisk gulasch, gott bröd och tända ljus. Stämning och softisch!

Kände mig stark när jag åkte hem, tror många kände med mig. Synd för er som inte var där.

/tt

Lite i skymundan har hon gjort en helt grym säsong. Elin var på väg att sno hem hela totala Elitserien men slutade totaltrea efter helgens final. Hon har varit med i toppen hela året utan att springa de första två tävlingarna och med de tre delsegrarna i Norrbotten satte hon sig i respekt hos resten av topplöparna.

Heroiska stafettlopp har varvats med en del brutala missar som exempelvis på första kontrollen på kort-SM-finalen. Man blir alldeles snurrig i huvudet och åksjuk när man kollar gps-trackingen i efterhand!

Allra mest imponerande var när Elin förde Järla till täten i 25-manna och speakern höll på att sätta i halsen när han fick rapporter att Elin fullständigt krossade Emma Claesson i skogen. Nu höll det inte hela vägen den gången, nästa år så är det en revaschsugen Skantze på 24:e sträckan!

Blir det landslaget nu? Beror kanske på vem som blir ny förbundskapten…

/tt

Det blev en lugnare dag idag. Så fort man trycker på lite på glaciären så börjar syran pumpa i musklerna, andningen skenar och det känns nästan som yrsel. Ingen idé, bara att rätta in sig i lunken. Syret tog slut. Var helt slut efter två varv på 8 km-spåret, mosade i mig smält choklad och sen tog vi ett lugnare varv på 5 km-rundan i skuggan av berget.

Idag dök tyskarna upp, Teichman och Angerer, my god vilka killar att åka! Pettan matchade Kowalczyk och Ferry, jag stod bara och tittade. Pappa Lasse tar hand om oss, det är skönt, vid frukosten, i liften, efter passet och i bastun. Lasse fick frågan på glaciären om hur många killar han hade med sig i sitt team. ”Two strong guys, fantastisch!” sa Lasse.

På hotellet har finnarna som Pettan och Härberg krossade på fjället i somras dragit. Vi njuter lugnet med ständig Tyrolermusik i högtalarna på solterrassen.

På eftermiddagen rullskidpass där Lasse stakade ifrån småpojkarna i backen upp från Weissenbach, fantastisch!

/Team Englund

3:e dagen på Ramsaulägret är avklarat och bjöd på fantastisk mjölksyreträning. Förmiddagen på glaciären som vanligt, en och en halv timme där börjar bli rutin. Dagens begivenhet var eftermiddagspasset, rullskidor från botten till toppen, det vill säga från Pichl till Dachstein-kabinen. 1000 höjdmeter på 14 km. Sweeeet!! Vi jonnar iväg runt halv 4, startar med 9 min/km första 2 km, brant är det. Jaja, det flackar ut en stund innan sista hårda biten börjar, tuffa sista 6 km. Hjärtat får jobba hårt på den här höjden, det är väldigt härligt. Upp kommer vi och Lasse tar emot oss med öppna armar, han är stolt. På vägen ner möter vi svenska skidlandslaget, svenska skidskyttelandslaget och diverse andra ryss-kanoner. De väljer att köra samma pass som vi! Hellner borrar i täten, Södergren och Olsson avhängda. 

 Till lunch idag var det currygryta med pasta med efterföljande risgrynspudding och plommonkompott. Det var för att citera Lasse, ”fantastisch”!!

Solen var med oss under hela dagen, särskilt under lunchsömnen på terrassen. Dagens kaffebeställning lät: ”Hörru Franz, can wir drei cups of coffe haben, grazia”. Ytterligare ett fantastisch Lasse-citat!!

/PJ, tt, LE

Orienteering is no more! Nu är det Järla Skidor som tar över. Jönsson, Trahn och Englund bygger blodkroppar på 3000 meter i Ramsau.

Petter låg mest bakom Majdic och myste på förmiddagen. Lasse snackade med allt och alla. Tranan bevakade Legkov och Veerpalu.

Det här är inte Harsagården, det här är nått annat! Knödeln, hjortgryta och sauna och sol, sol, sol. Petters lårmuskler har redan börjat svälla efter 25 km på Daschstain.

På minuskontot: En fortkörningsböter och en rå glidtackling av Petter på rullskidor på eftermiddagen som resulterad i svullen armbåge på Tranan och en trasig stav. När kommer Asplund med minibussen och ny utrustning?

Stay tuned at the blog!

/Petter, Lasse o Tranan

Hasses budord: Håll kontakt med din lagledare. Fokusera på prestation före resultat. Spring med rätt pinne. Startstämpla. 100 procent rätt. Upp med blicken och se var du har de andra. Inga bommar. Stämpla aldrig utan att kolla kodsiffran. Ljud och ljussignal. Växla med rätt karta. Fokus.

Nu åker vi!

/Elitkommittén

Puh. Bästa sättet att sammanfatta gårdagens upplevelser. Var ute i lite drygt två timmar. 5,9km var banan fågelvägen, jag sprang 10,6 för säkerhets skull. Valuta för investeringen i tid och pengar måste jag säga.

Det var roligt, jobbigt, kladdigt, blött och förvirrande. Blåsorna under fötterna kommer antagligen medföra en förslitningsskada i höften. Jag går på yttersidan av vänsterfoten, på hälen på höger. Men låt oss ta det från början…

Efter Tranans formidabla tiokamp för en dryg vecka sedan kunde jag inte komma undan min del av utmaningen. En öppen bana på stafett-DM skulle bli min orienteringsdebut. Nervositeten växte sig starkare och starkare ju närmre tävlingen vi kom, men efter en träningsrunda i skogarna vid Ursvik i fredags kändes det som att det skulle gå lätt.

Klockan ringde strax innan 7 på söndagsmorgonen och en timme därefter stod Fredrik utanför min dörr. Resan mot Rimbo tog sin början. Kände mig stabil och ganska självsäker. Vi parkerade på ett stort (och snart lerigt) gräsgärde och jag förstod då att detta inte var friidrott. Vi som håller till vid idrottsplatser med bra infrastruktur. Vi som har uppvärmda omklädningsrum med ordentliga duschar och toaletter. Vi som gärna söker skydd inomhus när det regnar och är kallt. Vi hade ingenting att hämta här.

Efter ett par uppmuntrande ord och glada hälsningar var det dags att bestämma bana. Då kom ångesten tillbaka, och det med full kraft. Kartan som Fredrik visade för mig var i mina ögon vit och blank, så när på lila streck som visade var kontrollerna satt. Inga stigar, inga höjder, inga stenar, bara skog, skog, skog och en och annan mosse. Hur fan skulle jag klara det här, jag som räknat med att banan bara skulle vara snäppet svårare än en tipspromenad.

Fredrik gjorde vad han kunde för att muntra upp mig och hjälpte mig att fundera över vägval. När jag sedan fick på mig Järlas nya svarta tävlingströja så steg modet en aning. Vid tiotiden sprang jag iväg, med Fredrik som stöd de första kontrollerna. Det gick bra, oväntat bra. Självförtroendet var på topp när jag vinkade hej då till Tranan och begav mig mot tredje kontrollen. Tyvärr dök självfötroendet snabbt, djupdök. Irrade omkring i närmare en halvtimme och kände ”ska det verkligen vara så här”. Insåg att om jag skulle missa lika mycket vid alla kontroller skulle jag inte vara vara klar före mörkrets inbrott. Tanken att ge upp slog mig men bestämde mig för att ta en sista check på kartan. Såg då vad jag borde sett tidigare, jag hade letat efter en brant på fel sida höjden…

Sedan flöt det på, 4, 5, 6, 7, 8, 9, gick bra utan större missar. Började känna att det kanske var min grej ändå. Tian var den lättaste kontrollen på hela kartan. Följ en stor stig och vik av femtio meter till vänster vid den enda stora stenen. Ändå bommade jag. Sprang för långt, irrade och tappade nästan 10 min igen. Ska erkänna att jag började bli trött i både kropp och huvud. Tog mig till elvan på ett hyggligt sätt, slarvade med kompasskursen till tolvan och tog 6-7 min på mig att hitta en kontroll som de andra tog på runt minuten. Tretton funkade bra och sedan var det bara spurt mot målet. Hejarropen på upploppet kändes mycket varma och sköna.

Ett par reflektioner:
1. Det var svårare än jag trodde. Mycket svårare.
2. Större stigar bör anläggas i skogarna runt Rimbo. Förvånad att inga lyfte det i valrörelsen, de hade fått min röst…
3. Sammanhållningen var speciell, men det är klart, den kanske byggs upp genom all tid som man spenderar nakna tillsammans i väntan på den primitiva utomhusduschen.
4. Orienterare är morgonmänniskor, jag är ofta trött då.
5. Restaurangutbudet i Rimbo verkade torftigt. Dock fanns en butik som sålde oparfymerad kosmetika. Värt att veta.
6. Den röda pilen på kompassen pekar alltid norrut, men det spelar ingen roll. Vänder man kartan fel blir det ändå galet…

Jag vill tacka alla Järlaiter som uppmuntrat mig och tagit emot mig som en i gänget. Det är möjligt att era leenden egentligen varit hånleenden, men jag har bara sett värme. Jag kommer tillbaka, för redan i bilen på väg hem började jag fundera och reflektera – ”om jag ändå valt den där vägen ändå…..”

/David